Lite dålig uppdatering under denna vecka. Jag har varit ganska så nervös och haft svårt att koncentrera mig så jag har inte fått så mycket gjort alls. Ska försöka återberätta vad vi har varit med om under denna vecka.
MÅNDAG: ÄGGUTTAG
Vi var lediga hela dagen och spenderade hela fm på kliniken. Kom dit till 8 och fick byta om samtidigt som J lämnade sitt prov och jag fick en tablett som jag inte kände nåt av alls. Sen var det dags för operation eller uttaget. Jag fick först en spruta som gjorde mig helt snurrrig och sen en spruta som jag somnade av. Vaknade till när det var klart, enligt J hade jag grimaserat ganska mycket så det gjorde förmodligen ont men jag sov igenom allt. Sen fick jag sova kvar i 1 timme och fick fika innan vi åkte vi hem vid 12 igen. Jag gjorde sen inget alls var lite öm men mest trött, kollade på 2 riktigt chicflic filmer och åt godis. J tog hand om mig super bra.
Vi fick veta att de endast lyckades ta ut 2 stycken ägg, vilket inte kändes alls bra!
TISDAG: VÄNTAN
Försökte jobba, mådde bra men lite seg i huvudet. De ringde från kliniken och sa att ett av äggen blivit befruktat men att det andra fått kastats. Känns inte så bra just då, funderade mycket om detta verkligen skulle fungera. Väntade bara hela dagen på att de skulle ringa och säga att det inte blir någon återföring.
ONSDAG: ÅTERFÖRING
Det ägg som blev befruktat verkar vara ganska så starkt och egentligen behöver vi ju bara ett ägg så det kändes bra. Klockan 13:00 fick jag byta om ännu en gång och vårt lilla embryo skickades in i min livmoder!
Nu är det verkligen bara väntan kvar. Den 27/12 ska testet göras och under tiden ska jag ta medicin i "supp" form, mindre trevligt men vad gör man inte???
Så 17 dagar kvar tills resultatet är klart!!!
Hur jag mår just nu? Svårt att säga, mycket tankar... skönt att det snart är jul så man kan fokusera på det i mellanåt.
torsdag 10 december 2009
söndag 6 december 2009
Dag 9 & 10 (5-6/12)
Japp, nu är alla sprutorna tagna och idag är första "stickfria" dagen. Det gick bra igår att ta den enda spruta som egentligen gör ont, annars är det ju mest obehag att sticka sig själv. Var på middag hos Js syster och jag hade tagit med mig apoteket i väskan och smög iväg lagom till deserten och fick min injektion!
Idag är det som sagt en sprutfri dag! Firar med att jobba in morgondagen och gå på bio (2012). Är mycket nerväs inför morgondagen! Tror att det kommer att göra sjukt ont och att jag kommer att må dåligt av smärtstillande medicinen och är rädd att alla ägg redan har lossnat och och och och..... Är ganska så stressad och spänd inför det hela + då att jag verkligen måste jobba in morgondagen gör inte saken så himla mycket bättre. Får försöka fokusera in mig på att det bara är 2 arbetsveckor kvar nu och att äggen snart är urplockade!
Får se om jag orkar skriva imorgon eller om det får vänta tills på tisdag.
Idag är det som sagt en sprutfri dag! Firar med att jobba in morgondagen och gå på bio (2012). Är mycket nerväs inför morgondagen! Tror att det kommer att göra sjukt ont och att jag kommer att må dåligt av smärtstillande medicinen och är rädd att alla ägg redan har lossnat och och och och..... Är ganska så stressad och spänd inför det hela + då att jag verkligen måste jobba in morgondagen gör inte saken så himla mycket bättre. Får försöka fokusera in mig på att det bara är 2 arbetsveckor kvar nu och att äggen snart är urplockade!
Får se om jag orkar skriva imorgon eller om det får vänta tills på tisdag.
fredag 4 december 2009
Dag 7 & 8; 3-4/12
Igår tog jag båda sprutorna själv! Var väldigt nöjd. J var på kundmöte och kom hem senare. Igår kväll var även första gången som det kändes som om hormonerna kom till sin rätt! Små ledse och nära till gråt hela kvällen. Grät lite till "kniven mot stupen" så jag tror inte att jag egentligen mår helt OK. Det är lite jobbigt också när man inte riktigt vet varför man är ledsen. Det börjar kännas lite att man nu tar en del sprutor på samma ställe. Det blir ju två stick per kväll. Magen är nu ganska så blå, ser inte helt OK ut det heller. Så med andra ord är jag både fysiskt och psykist instabil!
Imorse (fredag) var vi in på första ultraljudet. Svårt att säga om det gick bra eller inte. I den bästa av världar vill de gärna se att det finns runt 8 st äggblåsor. Hos mig såg dom nu 5 eller 6 stycken, vilket då betyder att det är lite färre än önskat men ändå bra. Eftersom det ju räcker med att 1 blir bra är det nog ganska så svårt att säga vad som är bra och inte.
Ikväll ska jag ta två sprutor som vanligt och imorgon kväll blir det ägglossningssprutan som gör lite ondare som ska tas. Vi fick även hel planeringen klar nu.
Måndag ska jag vara ledig hela dagen för ägguttag
Onsdag eftermiddag äggåterföring.
Sen är det bara att vänta och se! Mer uppdatering efter sprutan imorgon kväll.
Imorse (fredag) var vi in på första ultraljudet. Svårt att säga om det gick bra eller inte. I den bästa av världar vill de gärna se att det finns runt 8 st äggblåsor. Hos mig såg dom nu 5 eller 6 stycken, vilket då betyder att det är lite färre än önskat men ändå bra. Eftersom det ju räcker med att 1 blir bra är det nog ganska så svårt att säga vad som är bra och inte.
Ikväll ska jag ta två sprutor som vanligt och imorgon kväll blir det ägglossningssprutan som gör lite ondare som ska tas. Vi fick även hel planeringen klar nu.
Måndag ska jag vara ledig hela dagen för ägguttag
Onsdag eftermiddag äggåterföring.
Sen är det bara att vänta och se! Mer uppdatering efter sprutan imorgon kväll.
onsdag 2 december 2009
Dag 4,5 och 6 (30/11-2/12)
Det har inte hänt så mycket, så jag struntade i att skriva på några dagar. Nu har de 5 första dagarna gått och jag har varit tillbaka till kliniken på blodprov. Tror att resultatet såg bra ut. Jag ska fortsätta dag 6 och 7 med 150 dos + en Orgalutran spruta (som gör att äggen inte lossnar tidigare). J har fått kliva in i matchen lite grann också och får ta Orgalutran sprutorna på mig eftersom de är lite större och känns lite mer att ta själv.
På fredag morgon ska jag in på ultraljud för att se hur det ser ut, så det kan med andra ord bli äggutplock på måndag och äggåterföring på onsdag... Vi får vänta och se hur det går. Lite jobbigt eftersom det är så sjukt mycket på jobbet nästa vecka (JAG VET ATT MAN MÅSTE PRIORITERA) bara. Det är ju inte direkt så att man vill säga till hela världen varför man inte kommer in och jobbar på måndag. Jag får ta till en vit lögn helt enkelt, borde inte vara svårt för en överdrivare som jag!
På fredag morgon ska jag in på ultraljud för att se hur det ser ut, så det kan med andra ord bli äggutplock på måndag och äggåterföring på onsdag... Vi får vänta och se hur det går. Lite jobbigt eftersom det är så sjukt mycket på jobbet nästa vecka (JAG VET ATT MAN MÅSTE PRIORITERA) bara. Det är ju inte direkt så att man vill säga till hela världen varför man inte kommer in och jobbar på måndag. Jag får ta till en vit lögn helt enkelt, borde inte vara svårt för en överdrivare som jag!
måndag 30 november 2009
Dag 2 2009-11-28 & Dag 3 2009-11-29
Vi har haft lite problem med nätet hemma i helgen, så jag har inte haft någon möjlighet att uppdatera. Första doseringen (i fredags) gick mycket bra. Jag har fått så mycket hull att ta av, så det kändes knappt! (Jag tror inte att det syns eller visas på vågen med det känns som om jag har gått upp mycket sedan jag slutade löpträna) Jag fick veta av kliniken att det är viktigt att man tar sprutorna helst under samma tidpunkt varje dag. Det har gått lite sisådär med det. I Fredags tog jag 18:35, i lördags blev det mer 18:15 och igår höll jag på att glömma bort det och då blev det 19:00. Ska bli bättre på det nu när det är vardag igen.
Annars i helgen har vi fixat med lägenheten, har fått ett super mysigt "mysloft", var en kort sväng på IKEA och en "slängsväng" till vanadisberget. Utöver det åt jag god middag med L i fredags och i lördags lagade vi middag och bjöd över två kompisar. Vi fick även träffa deras lilla son som är 6 veckor för första gången. God mat och trevligt sällskap, vi har inte träffas på 4 månader så det var mycket att ta igen. I går tog vi fram adventsljusstakarna och i veckan ska granen pyntas (om vi hittar någon)!
Annars i helgen har vi fixat med lägenheten, har fått ett super mysigt "mysloft", var en kort sväng på IKEA och en "slängsväng" till vanadisberget. Utöver det åt jag god middag med L i fredags och i lördags lagade vi middag och bjöd över två kompisar. Vi fick även träffa deras lilla son som är 6 veckor för första gången. God mat och trevligt sällskap, vi har inte träffas på 4 månader så det var mycket att ta igen. I går tog vi fram adventsljusstakarna och i veckan ska granen pyntas (om vi hittar någon)!
fredag 27 november 2009
Dag 1: 2009-11-27
Nu ska jag åka hem och ta första dosen! Vid sista försöket med insemination tog jag 32 doser per dag. Nu ska jag börja med 150 doser. Ganska så stor skillnad med andra ord, hoppas bara på att jag inte kommer att må dåligt.
Jag är inte alls rädd för alla sprutor som jag ska ta själv, denna penna är ju inga som helst problem, det är klart att det inte är skönt men det går absolut! Sen kommer J att ta en annan sort spruta på mig som gör så att äggen inte lossnar för snabbt, den tog vi även sist så det känns också helt OK. Men sen kommer det en spruta som man ska ta för att lossa på ägget/äggen. Och den är inte rolig alls! Denna gång kommer vi att få ta denna hemma själv! Lite jobbigt, men det kommer nog att gå bra!
Som sagt, nu ska jag packa ihop för att verkligen sätta igång detta! Och sen blir det middag med underbara L i Aspudden!
Jag är inte alls rädd för alla sprutor som jag ska ta själv, denna penna är ju inga som helst problem, det är klart att det inte är skönt men det går absolut! Sen kommer J att ta en annan sort spruta på mig som gör så att äggen inte lossnar för snabbt, den tog vi även sist så det känns också helt OK. Men sen kommer det en spruta som man ska ta för att lossa på ägget/äggen. Och den är inte rolig alls! Denna gång kommer vi att få ta denna hemma själv! Lite jobbigt, men det kommer nog att gå bra!
Som sagt, nu ska jag packa ihop för att verkligen sätta igång detta! Och sen blir det middag med underbara L i Aspudden!
Starten
Jag kommer fortfarande ihåg när vi bestämde oss för att börja försöka. Precis innan semestern 2007. Med andra ord 2 år och 7 månader sedan. Rent generellt skulle vi ha haft en 2 åring vid det här laget.. eller så får man ju inte tänka men det gör man ju så klart. Jag tror att jag har varit med om 7-8 nya barn som har fötts under denna tid. Vissa som inte känns alls medan andra som har varit mycket jobbiga. Då man förväntas enbart vara glad för de som ska få, vilket man så klart alltid är! Det är ju ingen kvot som blir uppfylld men vissa gånger har det varit svårt att ens känna glädje mot de som ska få barn. Framför allt om den andra meningen efter avslöjandet är ”ja, det gick så himla fort, vet inte ens om vi är redo för detta än”.
Nackdelarna när jag slutade med P-Piller efter över 10 års användning var finnarna! Jag fick den hud som jag aldrig fick när jag var tonåring som 27 åring istället! Stor nackdel när man knappt haft en finne tidigare. En annan stor nackdel var värken, jag hade knappt känningar tidigare och nu känner jag varje litet steg av cykeln och det gör ont! Fördelarna var väl främst att lusten kom tillbaka och inte så lite heller!
Ja, vi kämpade på med ägglossningsstickor som enda hjälpmedel i 1,5 år. Sökte hjälp första gången i oktober 2008. Gjorde alla undersökningar som fanns och lämnade en massa prover, utan resultat! Eller resultatet var väl skönt på ett sätt i och med att det inte var något fel på oss, men i detta sammanhanget känns det jobbigt. Det enda konkreta svaret vi fick var att min ämnesomsättning var lite för låg, så jag började direkt och käkade Levaxin, och värdena gick upp igen. Oftast när man har låg ämnesomsättning är man något överviktig och även övervikt kan ju vara en orsak till barnlöshet. Nu är det inte så i mitt fall. Jag är 167 cm lång och väger mellan 55-58 kg. Vi har försökt att få ett svar på vad FELET kan vara, men det verkar inte finnas något.
Många tänker kanske att det borde vara skönt att man inte har hittat något fel, men det är faktiskt lite tvärt om. Fanns det ett fel som man kunde ”ta på” visste man ju även vad man skulle åtgärda. ”Ni kommer inte att bli gravid vanlig väg, ni måste göra så här...”, i vårt fall vet de ju inte om något alls kommer att fundera eftersom det teoretiskt inte borde vara några problem att bli gravid vanlig väg heller.
Innan detta försök som vi börjar idag som är ett IVF försök har vi provat med tre inseminationer.
Första försöket gjorde vi i april, då trodde vi inte att det skulle vara så jobbigt och jag gick dit själv medan J var på jobbet! Det kändes väl inte direkt så bra. Det var så sterilt och eftersom J inte ens var med kändes det inte bra någonstans alls, varken för mig under tiden eller Js dåliga samvete när han fick veta hur det var. Försök numer två var hellre inte så optimalt. Vi hade försökt lite själv innan och ”gjort slut på materialet” som behövdes! Så det var lite surt, vi behövde inte ens betala fullt pris för det försöket.
Försök nummer tre tror jag att jag berättar om någon annan gång, eftersom det även var starten på min stora svacka som inträffade för två månader sedan. Tar det en annan gång!
Nackdelarna när jag slutade med P-Piller efter över 10 års användning var finnarna! Jag fick den hud som jag aldrig fick när jag var tonåring som 27 åring istället! Stor nackdel när man knappt haft en finne tidigare. En annan stor nackdel var värken, jag hade knappt känningar tidigare och nu känner jag varje litet steg av cykeln och det gör ont! Fördelarna var väl främst att lusten kom tillbaka och inte så lite heller!
Ja, vi kämpade på med ägglossningsstickor som enda hjälpmedel i 1,5 år. Sökte hjälp första gången i oktober 2008. Gjorde alla undersökningar som fanns och lämnade en massa prover, utan resultat! Eller resultatet var väl skönt på ett sätt i och med att det inte var något fel på oss, men i detta sammanhanget känns det jobbigt. Det enda konkreta svaret vi fick var att min ämnesomsättning var lite för låg, så jag började direkt och käkade Levaxin, och värdena gick upp igen. Oftast när man har låg ämnesomsättning är man något överviktig och även övervikt kan ju vara en orsak till barnlöshet. Nu är det inte så i mitt fall. Jag är 167 cm lång och väger mellan 55-58 kg. Vi har försökt att få ett svar på vad FELET kan vara, men det verkar inte finnas något.
Många tänker kanske att det borde vara skönt att man inte har hittat något fel, men det är faktiskt lite tvärt om. Fanns det ett fel som man kunde ”ta på” visste man ju även vad man skulle åtgärda. ”Ni kommer inte att bli gravid vanlig väg, ni måste göra så här...”, i vårt fall vet de ju inte om något alls kommer att fundera eftersom det teoretiskt inte borde vara några problem att bli gravid vanlig väg heller.
Innan detta försök som vi börjar idag som är ett IVF försök har vi provat med tre inseminationer.
Första försöket gjorde vi i april, då trodde vi inte att det skulle vara så jobbigt och jag gick dit själv medan J var på jobbet! Det kändes väl inte direkt så bra. Det var så sterilt och eftersom J inte ens var med kändes det inte bra någonstans alls, varken för mig under tiden eller Js dåliga samvete när han fick veta hur det var. Försök numer två var hellre inte så optimalt. Vi hade försökt lite själv innan och ”gjort slut på materialet” som behövdes! Så det var lite surt, vi behövde inte ens betala fullt pris för det försöket.
Försök nummer tre tror jag att jag berättar om någon annan gång, eftersom det även var starten på min stora svacka som inträffade för två månader sedan. Tar det en annan gång!
torsdag 26 november 2009
Dag -1: 2009-11-26, torsdag
Ja, då var det igång då! På något konstigt sätt, som samtidigt är mycket skönt, är jag inte totalt nerstämd och ledsen när den kommer. Känns bra att för en gångs skull verkligen göra något och att verkligen sitta och vänta på att mensen ska komma! Trodde jag aldrig att jag skulle tänka så här 2 månader efter ”the big mealt down”. (Kanske berättar mer om min stora depression som jag hade för ett tag sedan) Vaknade i natt av att jag hade en fruktansvärd värk, trodde faktiskt att jag skulle gå av på mitten. Sist jag hade så ont, var förra sommaren, dagen innan resan till Grekland, då hormonägget (eller vad det nu heter) sprack! Det var verkligen inte skönt någonstans och värken ville inte släppa alls, lite liknande mensvärken som jag har just nu faktiskt. Fattar inte varför det måste göra så otroligt ont. Precis som man skulle göra, ringde jag till kliniken och är nu ”Officiellt” inlagd i deras kalender, så nu är det ett helt gäng som vet exakt hur min cykel går och vi får hoppas att detta team kan utfärda något! Jag ska alltså börja med sprutorna imorgon, eftersom mensen kom en torsdag (hur nu kroppen kan avgöra vilken veckodag det är) ska man börja på den andra blödardagen. Därför heter denna dagen även -1, eftersom det rent formellt börjar först imorgon! Jag glömde bort att fråga och säga till om vilket paket vi valt. Om vi ska göra detta 1 gång eller köpa ett paket på tre gånger. Jag hoppas att de nu inte har registrerat något annat som vi inte har valt, och som är ”oåterkalligt”, men det tror jag inte. Var till apoteket igår och köpte med mig ett mindre lager hem. Kostade inte så mycket, gick på 450 kr allt som allt. Jag tror att det verkliga priset egentligen låg på 8500 kr! Jag blev livrädd för ett litet tag trodde jag verkligen att jag skulle behöva betala nästan 10 000 kr på medicin. Men som tur var täcktes ju medicinen av högkostnadskortet så nu behöver jag inte betala mer för medicin som jag hämtar ut innan april! Kanske dags att bli sjuk då så jag kan utnyttja det till fullo.
Vad har jag då för förväntningar så här innan allt startar igång? Ja, det finns väl egentligen bara en önskan till allt detta, annars skulle vi inte gå igenom det. Jag brottas fortfarande av tankarna på att det kanske inte är meningen att vi två ska ha ett barn... Det gör så ont att tänka så och jag vet att det bara är jag själv som gör det. Har i allafall inte hört det från någon så där ”in my face” men det kan ju vara något som alla eller några går runt och tänker! Jag vet inte själv hur jag skulle reagera om jag inte varit i denna situation själv. Det är väl aldrig rätt att försöka sätta sig in i en annans situation, det är egentligen inte ens värt att skriva om det för alla vet om hur svårt det är att verkligen göra det. Jag blir mest ledsen när jag tänker på det. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig/oss och jag vill framför allt inte att folk ska sitta och pussa sina barn och tänka ”gud så hemskt det är för dom som inte kan få egna barn... Ja, men det är nog ödet ändå!” Så tror jag själv att alla går runt och tänker, samtidigt som det pussar på sitt eget barn. Men men, nu nog om självplågeri. I allafall för ett tag, tycker att det borde räcka med den mensvärk som jag har och som vägrar försvinna. Ikväll skulle vi ha gått på pjäsen ”pengarna eller livet” som J fått biljetter till av jobbet, men det blir nog att vi röjer i lägenheten istället. Ska ha besök i helgen. Skulle helst druckit en flaska rödvin, men nu är det slut med alkohol! Trots att jag inte är gravid tänker jag avstå från alkohol f.r.o.m nu när mensen har kommit. Men det ska nog gå bra! Är inte rädd för det alls! Just nu sitter jag och käkar godis för fullt!
Ja, har inte så mycket mer att skriva om idag eftersom inget har hänt ännu, men som sagt imorgon är det som gäller. Man ska helst ta sprutorna så kontinuerligt som möjligt.. Undra vad som är bäst? Kanske runt 7 tiden. Då är jag nästan alltid hemma, fast kanske inte imorgon om jag ska träffa L och käka middag...
Vad har jag då för förväntningar så här innan allt startar igång? Ja, det finns väl egentligen bara en önskan till allt detta, annars skulle vi inte gå igenom det. Jag brottas fortfarande av tankarna på att det kanske inte är meningen att vi två ska ha ett barn... Det gör så ont att tänka så och jag vet att det bara är jag själv som gör det. Har i allafall inte hört det från någon så där ”in my face” men det kan ju vara något som alla eller några går runt och tänker! Jag vet inte själv hur jag skulle reagera om jag inte varit i denna situation själv. Det är väl aldrig rätt att försöka sätta sig in i en annans situation, det är egentligen inte ens värt att skriva om det för alla vet om hur svårt det är att verkligen göra det. Jag blir mest ledsen när jag tänker på det. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig/oss och jag vill framför allt inte att folk ska sitta och pussa sina barn och tänka ”gud så hemskt det är för dom som inte kan få egna barn... Ja, men det är nog ödet ändå!” Så tror jag själv att alla går runt och tänker, samtidigt som det pussar på sitt eget barn. Men men, nu nog om självplågeri. I allafall för ett tag, tycker att det borde räcka med den mensvärk som jag har och som vägrar försvinna. Ikväll skulle vi ha gått på pjäsen ”pengarna eller livet” som J fått biljetter till av jobbet, men det blir nog att vi röjer i lägenheten istället. Ska ha besök i helgen. Skulle helst druckit en flaska rödvin, men nu är det slut med alkohol! Trots att jag inte är gravid tänker jag avstå från alkohol f.r.o.m nu när mensen har kommit. Men det ska nog gå bra! Är inte rädd för det alls! Just nu sitter jag och käkar godis för fullt!
Ja, har inte så mycket mer att skriva om idag eftersom inget har hänt ännu, men som sagt imorgon är det som gäller. Man ska helst ta sprutorna så kontinuerligt som möjligt.. Undra vad som är bäst? Kanske runt 7 tiden. Då är jag nästan alltid hemma, fast kanske inte imorgon om jag ska träffa L och käka middag...
Inledning
Jag antar att man alltid ska börja något nytt med en inledning eller presentation av något slag. Så att, om det mot förmodan skulle ske, de läsare som hittar hit vet lite mer om mig men framför allt varför jag skriver detta. Jag är en vanlig tjej, ja eller kvinna kanske men det låter så tantligt, som precis har fyllt 30 år. Jag har en underbar sambo, eller fästman, J som även han snart fyller 30. Vi har varit tillsammans i 9 år och förlovade i lite över 1 år. Vi kommer båda från två mindre städer, jag kommer från norrlands kusten och J från Väster götland. Vi har bott i huvudstaden i snart 5 år och trivs innanför tullarna på söders höjder.
Jag kommer att skriva om ofrivilig barnlöshet, kampen om detta + de försök som kan tänkas dyka upp. Vi har redan gjort ett antal av dessa som jag kommer att skriva om lite senare. Just nu påbörjar vi precis IVF-behandling och som titeln på denna blogg antyder lever vi efter min kalender f.r.o.m imorgon!. Jag har under hela denna tid (berättar mer senare) tänkt på att jag borde bli bättre på att verkligen skriva ner hur jag mår, men det har varit svårt och jag har inte riktigt hittat rätt forum. Nu vet jag att bloggandet inte direkt är någon nyhet, men detta känns på något sätt som ett bra alternativ för mig. Jag tänkte vara totalt ”opersonlig” i denna blogg men samtidigt så personlig som man verkligen kan vara. Missför tå mig inte nu. Det jag/vi lider av är absolut inget att skämmas för på något sätt, men jag känner att ska jag verkligen skriva ner ALLT, så vill jag själv vara anonym men enbart till namn och identitet och inte till känslor eller öppenhet. Jag tror ju som sagt inte att så många kommer att hitta hit, men läser ni detta är ni varmt välkomna att fortsätta.
Denna blogg kommer att handla om kampen för att få det man trodde var en självklarhet för alla att få; ett barn! Jag kommer att skriva om vår historia lite senare. Som titeln på denna blogg även antyder, lever jag from imorgon helt efter en kalender, som säger till hur mycket medicin jag ska ta, vilka sprutor jag ska ta och när jag ska in till sjukhuset eller inte. Vi påbörjar nämligen vår IVF behandling med nästa cykel.
Om det skulle komma läsare till denna blogg vill jag verkligen understryka en sak: Jag är ingen författare, jag har alltid haft dåliga betyg i svenska, jag får inte höra så ofta att jag är en rolig person och folk sitter inte och blir hänförda av mina historier under middagar. Jag är en helt vanlig tjej som helt enkelt bara vill skriva av sig under resan som nu startar. Jag kan inte lova att jag orkar skriva varje dag eller ens fortsätta denna blogg längre än en vecka, jag hoppas att jag kommer att göra det, men man vet aldrig.
Så om det fortfarande finns någon som läser detta, hör gärna av dig så jag vet att du finns. Men som sagt detta är helt enkelt bara min historia!
Jag kommer att skriva om ofrivilig barnlöshet, kampen om detta + de försök som kan tänkas dyka upp. Vi har redan gjort ett antal av dessa som jag kommer att skriva om lite senare. Just nu påbörjar vi precis IVF-behandling och som titeln på denna blogg antyder lever vi efter min kalender f.r.o.m imorgon!. Jag har under hela denna tid (berättar mer senare) tänkt på att jag borde bli bättre på att verkligen skriva ner hur jag mår, men det har varit svårt och jag har inte riktigt hittat rätt forum. Nu vet jag att bloggandet inte direkt är någon nyhet, men detta känns på något sätt som ett bra alternativ för mig. Jag tänkte vara totalt ”opersonlig” i denna blogg men samtidigt så personlig som man verkligen kan vara. Missför tå mig inte nu. Det jag/vi lider av är absolut inget att skämmas för på något sätt, men jag känner att ska jag verkligen skriva ner ALLT, så vill jag själv vara anonym men enbart till namn och identitet och inte till känslor eller öppenhet. Jag tror ju som sagt inte att så många kommer att hitta hit, men läser ni detta är ni varmt välkomna att fortsätta.
Denna blogg kommer att handla om kampen för att få det man trodde var en självklarhet för alla att få; ett barn! Jag kommer att skriva om vår historia lite senare. Som titeln på denna blogg även antyder, lever jag from imorgon helt efter en kalender, som säger till hur mycket medicin jag ska ta, vilka sprutor jag ska ta och när jag ska in till sjukhuset eller inte. Vi påbörjar nämligen vår IVF behandling med nästa cykel.
Om det skulle komma läsare till denna blogg vill jag verkligen understryka en sak: Jag är ingen författare, jag har alltid haft dåliga betyg i svenska, jag får inte höra så ofta att jag är en rolig person och folk sitter inte och blir hänförda av mina historier under middagar. Jag är en helt vanlig tjej som helt enkelt bara vill skriva av sig under resan som nu startar. Jag kan inte lova att jag orkar skriva varje dag eller ens fortsätta denna blogg längre än en vecka, jag hoppas att jag kommer att göra det, men man vet aldrig.
Så om det fortfarande finns någon som läser detta, hör gärna av dig så jag vet att du finns. Men som sagt detta är helt enkelt bara min historia!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)